På djupt vatten

Efter sovmorgon (SMHI hade utlovat positiv vindvridningen till kl 11) så lade vi ut från Lill-Lubban) vid halv elva. Det var helt stilla på havet, så kökspersonalen hade inga problem att servera 11-kaffet. Fem över 11 kom den utlovade vinden från sydost. Nu varade den vindvridningen bara en knapp kvart. Sen blev det stiltje igen.

Vid Lörudden öppnar sig Sundsvalls-bukten, 9 sjömil bred. Där kom det en fin vind på 5 m/s från OSO. Det var perfekt för oss. Vi kunde lätt sträcka över bukten i 5 knop. Snabbt bestämde vi oss för att hoppa över dagens tilltänkta ankarvik och istället sikta direkt på Härnösand, 40 sjömil bort.

Lodet, som brukar ge upp när djupet överstiger 50 meter visade plötsligt 121 meter. Måste vara rent berg djupt där nere i djupet.

Lite knölig är det att laga mat när tillvaron rör sig i alla riktningar – helt slumpmässigt. Och när båten samtidigt kränger 30 grader.

Sakta vred vinden emot, så vi efter ett par timmar inte längre kunde segla direkt mot målet. Vi hade passerat Åstön (som inte är någon ö) och seglade in i Åvikebukten. Då hade det tidigare helt platta havet börjat röra på sig igen. Korta, branta vågor dök upp från ingenstans. Vinden som tidigare varierat mellan 5 och 9 avtog till 3 – 4. Det var som att segla i sirap. Så snart man fått upp farten till 3 knop kom en våg som reducerade framfarten till 1 knop. Konstigt ställe det där. Det kom vågor från tre olika håll!

Vi körde igång motorn och körde så resterande bit in till Härnösand.

Härnösand kan man åka till från två håll – från söder och norr. Med ett par broöppningar och ett djupgående under 1,8 meter kan man (troligen) åka från ena viken till den andra. Vi rundade i stället Härnön. På nordsidan av ön växte de tidigare måttliga dyningarna till mindre berg. Mkt egendomligt.

Vi lade till i Norra hamnen. Nu får vi en extra vilodag som tröst för dagens strapatser.