Det var helt stilla på havet när vi vaknade. .
Strax efter 9 (finsk tid) lämnade vi trevliga Rödhamn. Det blåste 0-2 m/s, så vi började med motorn.
Eftersom vinden senare på dagen skulle vrida från syd till sydväst valde vi att hålla så långt sydvart det gick när vi lämnade kusten. En annan anledning till att göra en sväng åt syd vid överfarten är att man då ligger utanför det stråk som Åbo-färjorna använder. Det räcker att behöva hålla koll på den nord- respektive sydgående trafiken av lastfartyg som stävar fram i mellan 10 och 15 knop.
Vi hade dragit upp storen ganska direkt när vi lämnade Rödhamn. Det dämpade rullningarna från de ganska lugna dyningarna samt ökade farten med ett par tiondels knop.
Efter en dryg timme började vinden ligga på 3 m/s eller mer. Då stoppade vi Volvopentan och rullade ut genuan. Vi gick en sydligare kurs är ”rakt över” och kunde ändå gå med lite slack i skoten.
Vinden var förvånansvärt stabil i både riktning och styrka.
En av Åbo-färjorna mötte vi med en sjömils avstånd. Lastbåten Elena L, norrgående, (95 meter, 4900 ton deadwight) korsade vår kurs med 1,2 sjömils marginal.
Från andra hållet kom oljetankern Anette Essberger. En Portugis som gick från finska Rauma på väg till Stenungsund, 126 meter lång och deadweight 11.340 ton. Hon gick i 10 knop och var tvungen att väja styrbord för en Ålandsbåt. Det var bra för det ökade marginalen till oss till betryggande 1,5 sjömil vid passagen.
Vinden ökade och vår fart med den. Vi började kränga när vinden ökade till mellan 6-7 m/s och farten ökade till över 6 knop.
Väl framme på Fejan kunde vi konstaterade att vi blivit bortskämda med de (ofta med EU-pengar) nyrenoverade serviceanläggningarna i Finland och på Åland. Här på Fejan ramlade standarden tillbaka till 70-talet, typ. Tråkigt…
PerMonick 