Öregrund välkomnar…

Vi startade dagen i duggregn och stiltje med motorgång. Stiltjen höll i sig så vi fick köra dieseln hela vägen till Öregrund.

I Öregrund välkomnades vi av två trevliga hamnvakter som hjälpte till att anvisa plats och att fiska upp linan för akterförtöjning.

Öregrund har gott om restauranger och glassbarer samt gamla hus.

Vi har nu förtöjt för storm (kulingvarning utfärdad) med nosen vänd mot vindögat. Vinden ska vrida till nord – nordväst i kväll och öka vid 03-tiden i natt med kulmen vid 10-tiden.

Vi har fixat det nödvändigaste för att klara ett par dagar här (bl.a. bokat tvätt-tid).

Svaga vindar…

SMHI:s prognos för dagen är svaga vindar från syd och regn.

Det ät förutsättningarna när vi i dag ska ta oss till Öregrund.

Det är möjligt att vi blir liggande där en extra dag. Anledningen är att prognosen för torsdagen inte ser bra ut. Det kan bli NO-vind med kulingvindar. Då blir det tufft med sjön in från havet. Men vi får se i morgon bitti vad prognosen säger.

Nya farvatten…

Vi startade dagen med att köra de ca 4 sjömilen till Gräddö. Där tankade vi 15 liter diesel och handlade diverse matvaror. Efter att ha fyllt vattentanken startade vi seglingen mot Grisslehamn. Vi hade bitvis plattläns, 4-7 m/s.

Från och med nu är det nya farvatten för mig.

Efter att vi passerat de långa fjärdarna Lidö- och Björkö seglade vi förbi Barnens Ö. Av ljuden att döma vistas det många ungar där…

Fjärdarna smalnade av allt mer och till slut kom vi in i Väddö kanal. Det var lite ”Göta Kanal-känsla” att åka där. Men inga slussar.

Christer upptäckte att det saknas pappers-sjökort på en sträcka, motsvarande ca 1 sjökort norr om Väddö. Vi har ju sjökortet i plottern och i en mobil, men man saknar överblicken.

Två broar fanns det, som öppnades genom ett telefonsamtal.

Sista bron låg vid Älmsta. Därifrån är det en lång smal vik på 8 sjömil att passera innan man kommer fram till Vädd-huvud, där man rundar udden och har en dryg sjömil kvar till Grisslehamn.

I början av januari i år drog en kraftig storm fram över Roslagen, främst de NO delarna. Vi såg på spridda platser stormens verkningar. Det förefaller som det var vindband på ett hundratal meters bredd som slog till extra kraftigt. Där ligger det massor SV stormfällda träd, huller om buller. Vi såg det på Fejan och vi såg det på några platser utmed färdvägen i dag.

I Grisslehamn hittade vi en bomplats längst in i viken.

Det kom en kort regnskur. Sen tog vi en promenad till den hamn som vetter ut mot havet. Det är inte något stort samhälle detta.

Efter utsökt middag (varmkorv) var det dags att knyta sig.

The real fejan!

Det blev sovmorgon i morse. Efter en utsökt frukost på Kyrkogårdsön (Siaröfortet) så började vi ett mödosamt kryssande norrut. Vi kryssade utan stopp i 8 timmar. Med tiden blev vi proffs både på att göra slag och att hålla fart och höjd. Vinden höll sig stadigt på 4 m/s utan byar.

Distansen fågelvägen är 20 sjömil, så det blev ca 30 till Fejan.

För fem fem år sedan brann värdshuset ner till grunden. I förra veckan (!) hade de premiäröppning. De hade inte inte ens hunnit lära sig kassasystemet. Det som var bra var att de bjöd på hamnavgiften 😃.

I den här hamnen har man infört det förhatliga ”moringsystemet”, dvs att det ligger en förtöjningslina som man ska fiska upp och använda till akterförtöjning.

Problemet vid tilläggningen är med detta system att det är svårt att hålla aktern på plats tills man fått tag i linan. Vi lyckades perfekt – men då visade det dig att linan vi fiskade upp var avskuren (av en propeller?). Det löste sig dock och vi låg strax snyggt parkerade vid bryggan.

Vinden avtog på kvällskvisten och det blev helt vindstilla.

Siaröfortet

Vi lämnar Vaxholm

I dag tog vi det lugnt och tog oss fram till Trälhavet. Efter lunch och vila körde vi till Åkersberga. Där klev Monica av för att övernatta hos en bekant. Sen får hon jobba i 14 dagar innan hon återkommer till PerMonick i Hudiksvall.

Christer S har mönstrat på och kommer att hjälpa till med seglingen upp till Gävle. Efter att Monica klivit av hissade vi segel och länsade åt norr mot Furusundsleden.

Det var många seglare som kryssade upp mot hemmahamnen i Åkersberga eller Svinninge.

Så snart vi kommit in i Furusundsleden dök det upp Finlandsbåtar plus ett gigantisk kryssningsfartyg (Norwegian).

Vi lade till vid gästhamnen vid Siaröfortet. Det är lite blåsigt just nu, med i natt ska vinden vrida och det blir lä.

Siaröfortet byggdes efter första världskriget och var tänkt att mota ett rysk anfall mot Vaxholm. Ca 250 man var förlagda på fortet. Vid besiktningen visade det sig att fortet var för fuktigt och ohälsosamt för soldaterna att bo i, i fredstid. När andra världskriget utbröt var anläggningen redan omodern. Den användes i utbildningssyfte fram till 1960. Några år senare anpassades den till vandrarhem och turistmål.

Start Etapp 3, till Gävle

Foto: Wikipedia

I dag mönstrar Janne av efter en kort men intensiv etapp. Resultaten av gårdagskvällens kortspel tror jag inte intresserar läsekretsen, så vi glömmer den delen.

Glömde nämna att Vaxholms gästhamn infört ”morings-linor”. Det är ett elände att lägga till med hjälp av dessa linor. Gastens jobb är i princip hopplös då han samtidigt ska hoppa iland, fiska upp linan, förtöja förtampen och se till att skepparen får linan för skterförtöjning!

Christer S kommer nu att segla etappen till Gävle. Vi ska börja gå Furusundsleden, men först ska vi släppa av Monica i Åkersberga vid 16-tiden.

Rusningstrafik…

Ut från Stocholm var det rusningstrafik i dag – på sjön alltså. Det var Finlandsfärjor, Waxholmsbåtar, Strömmabåtar, Pettersonbåtar, taxibåtar, segel- och motorbåtar o alla format. På den lilla sträcka av ”storbåts-farled” vi åkte hann vi möta en Finlandsfärja; Viking Cinderella.

Efter att vi vinkat av Eva-Charlotte och Christer vid spårvagnen ställde vi iordning PerMonick för avfärd.

Janne kom och vi åkte iväg.

Solen sken och det blåste friskt, 7-11 m/s. Vi hade läns och slör så det blev inte kallt, trots att det var kyligare i dag.

Efter en god lunch i Vaxholms gästhamn tog vi linfärjan ut till Vaxholms Fästning. Försvarsanläggningen räddade Stockholm från en invasion av Danskarna samt från Ryssarna (för exakt 300 år sedan, i juni 1719). Anläggningen byggdes om till dagens utseende, men blev bara några tiotal år efter färdigställandet omodern. De nya kanonerna kunde skjuta genom murarna!