Höga kusten?

När man seglar genom Valdemarsviken får man lite ”Höga Kusten-vibbar”…

Nu är vi på väg till Harstena. Vi har bestämt att det får bli den sista natthamnen på den här resan.

Det betyder att vi kommer att vara tillbaka i hemmahamnen i Oxelösund en dag tidigare än planerat, dvs i morgon lördag.

Vårdkasen på berget Hammarsten vid Valdemarsviken. Vårdkase var forna tiders VMA, dvs ett signalsystem för att varna för fara. Systemet användes 1719 när ryska flottan angrep Stockholms skärgård. Man tror att rader av vårdkasar användes redan på 1200-talet och kanske ända sedan 500-talet!

Valdemarsfjord?

Häfsö – Valdemarsvik, 19 sjömil

Vi släppte bojen kl 9 och seglade ut till farleden med bara storen. Det blåste bra, 6-9 m/s, så det gick ganska snabbt. Solen sken men det började dyka upp stackmoln från land.

Framme vid Ljungfruskär girade vi 90 grader babord och var inne på ”E4:an”. Vi såg att SXK-bojen, som ligger mellan Ljungfruskär och Tvarholmarna var ledig. Den hade nog inte varit något bra alternativ i går när det blåste friskt.

Vi rullade ut halva genuan. Det kändes lagom i den byiga vinden. En fördel med delvis inrullad genua är dessutom att man får bättre utsikt från sittbrunnen, eftersom man har fri sikt under genuan.

Vi fick en fin halvvind förbi Ålgårdsudde och Huvudskär.

Torrö Stickskärs fyr och kummel.

Vid Torrö Stickskär öppnar sig Kvädöfjärden och vinden fick mer plats att ta fart. Vindmätaren registrerade 11,5 som mest och vi kom upp i drygt 7 knop vid flera tillfällen.

Det är en fröjd med slör i frisk frånlandsvind. Båten går fort, stabilt och med ett minimum av stänk in i sittbrunnen. Även här, där vinden hade en dryg sjömil på sig, var vågorna obetydliga.

Utsikt mot havet.

Vi passerade Källskär, där man förr kunde handla rökt fisk. SXK-bojen finns kvar, men där ligger man inte om vinden ligger på från Lilla Källskär, eftersom lukten från den stora Storskarvkolonin [Ålkråkan] är nästintill outhärdlig.

Lilla Källskär (till höger) med häckande Ålkråkor.

Nu hade nog Ålkråkorna flyttat till sydligare breddgrader. Jag såg bara en enda fågel på ön.

Efter Källskären var det dax att styra upp i Valdemarsviken. Nu fick vi skota hårt och båten krängde ordentligt, trots att vinden som mest höll sig mellan 7 och 9. Vi sträckte upp till Stora Ålö och fick sen börja kryssa. Eftersom vinden följer vikens branta stränder var det i princip rakt motvind de återstående åtta sjömilen. Latmasken slog till och vi strök seglen och tog motorn till hjälp till gästhamnen.

Gott om plats i gästhamnen.

Vik eller fjord?

Det sägs ibland att Valdemarsviken är Östersjöns enda fjord. Den har branta sidor, ett rätt stort djup och den har en grundare ”tröskel”. Det ser alltså ut som den geologiska definitionen är uppfylld.

Men för att vara en ”äkta” fjord, ska den ha skapats av glacialerosion. Jag gissar att det är det senare som gör att man anser att Gullmarsfjorden är Sveriges enda ”riktiga” fjord. Valdemarsviken är iallafall häftig med riktigt höga branta berg som inramning.

Samlingen av gamla träbåtar är ett trevlig inslag i Valdemarsvik. Staden ligger på gränsen mellan landskapen Småland och Östergötland, som går i Vammarsmålaån, som rinner ut just där hamnen för träbåtarna finns.